Endast för mig, ni behöver inte läsa..
Jag försöker se de ljusa i allting, försöka le och vara glad.
Dölja smärtan som jag har inom mig som ingen annan ser och vet.
Gråter i min ensamhet, ligger sömnlös på nätterna och låter tårarna rinna längs mina kinder. Orkar inte torka bort dom längre.
Ångesten som väx till liv varje kväll när jag försöker blunda gör att jag vrider mig av smärta i sängen.
Det är egentligen inget allvarligt. Egentligen är de helt normalt. En ungdom som håller på att bli vuxen. Rädd för vad som kommer att hända sen. Sen när allt inte är som vanligt längre.
Skolan tar slut snart, vad ska man göra då? Många tankar snurrar i huvudet: Jobba? Plugga vidare? Flytta hemifrån? Betala räkningar? Resa?
Allt är så hemlighetsfullt. Ingen vet. Ingen kan se vad som händer i framtiden, ödet får helt enkelt bestämma.
Ibland undrar man om man börjar bli galen? Får ångest för ingenting och ligger sömnlös på nätterna.
Vill bara fly från alla problem. Gömma mig någonstans långt ner under marken och komma fram när allt är bra.
Min stackars omgivning får utstå så mycket, när det gäller mig. Tyvärr!
Jag ber om ursäkt för detta.
Jag har sagt det förr, ska försöka bättra mig, men de är inte sånt man gör över en natt.
Ska försöka kämpa mig igenom allt. Försöka anstränga mig och inte få utbrott på dom jag älskar.
Önskar att livet kunde vara lätt för en gångs skull.
Jag har egentligen ingenting att vara rädd för. Jag har en underbar familj som stöttar mig till 1000% en underbar pojkvän som älskar mig för just den jag är . Och mina underbara vänner som verkligen ställer upp i både torrt och vått.
Har även mina fina djur som lyssnar. Tänk om dom kunde prata, så mycket hemligheter jag delat med dom. För jag vet, att de är dom som verkligen kan hålla hemligheter och dom som lyssnar bäst.
Men fast jag har allt jag någonsin kan önska , så är de nått som är fel. Troligen är det jag som är för instängd i mig själv.
Jag vet att denna text blev väldigt negativ, men känner att jag behövde skriva av mig. Med den här texten vill jag bara säga förlåt till alla som blir drabbade av mina utbrott.
Särskilt ett stort förlåt till min pojkvän, som oftast få ta skiten när han försöker hjälpa mig, när jag egentligen inte menar de.Och även till min familj!
Så förlåt..
Dölja smärtan som jag har inom mig som ingen annan ser och vet.
Gråter i min ensamhet, ligger sömnlös på nätterna och låter tårarna rinna längs mina kinder. Orkar inte torka bort dom längre.
Ångesten som väx till liv varje kväll när jag försöker blunda gör att jag vrider mig av smärta i sängen.
Det är egentligen inget allvarligt. Egentligen är de helt normalt. En ungdom som håller på att bli vuxen. Rädd för vad som kommer att hända sen. Sen när allt inte är som vanligt längre.
Skolan tar slut snart, vad ska man göra då? Många tankar snurrar i huvudet: Jobba? Plugga vidare? Flytta hemifrån? Betala räkningar? Resa?
Allt är så hemlighetsfullt. Ingen vet. Ingen kan se vad som händer i framtiden, ödet får helt enkelt bestämma.
Ibland undrar man om man börjar bli galen? Får ångest för ingenting och ligger sömnlös på nätterna.
Vill bara fly från alla problem. Gömma mig någonstans långt ner under marken och komma fram när allt är bra.
Min stackars omgivning får utstå så mycket, när det gäller mig. Tyvärr!
Jag ber om ursäkt för detta.
Jag har sagt det förr, ska försöka bättra mig, men de är inte sånt man gör över en natt.
Ska försöka kämpa mig igenom allt. Försöka anstränga mig och inte få utbrott på dom jag älskar.
Önskar att livet kunde vara lätt för en gångs skull.
Jag har egentligen ingenting att vara rädd för. Jag har en underbar familj som stöttar mig till 1000% en underbar pojkvän som älskar mig för just den jag är . Och mina underbara vänner som verkligen ställer upp i både torrt och vått.
Har även mina fina djur som lyssnar. Tänk om dom kunde prata, så mycket hemligheter jag delat med dom. För jag vet, att de är dom som verkligen kan hålla hemligheter och dom som lyssnar bäst.
Men fast jag har allt jag någonsin kan önska , så är de nått som är fel. Troligen är det jag som är för instängd i mig själv.
Jag vet att denna text blev väldigt negativ, men känner att jag behövde skriva av mig. Med den här texten vill jag bara säga förlåt till alla som blir drabbade av mina utbrott.
Särskilt ett stort förlåt till min pojkvän, som oftast få ta skiten när han försöker hjälpa mig, när jag egentligen inte menar de.Och även till min familj!
Så förlåt..
Kommentera ♥ [0]
Kommentarer
Trackback
