Mobbning!

Medans jag är i stan tänkte jag slänga in ett litet tidsinställt inlägg, så ni har något att göra :)!
I detta inlägget ska jag prata om mobbning och om hur mycket jag hatar de!

Asså det är helt sjukt hur mycket jag hatar mobbning, det är ett så omoget sett att visa att man själv mår dåligt. Istället för att söka hjälp går de på såna som är starka inombords och lyckliga. Och kränker dessa personer och rubbar deras självförtroende, för att det inte vill se att någon är lyckligare en dom.


Jag själv har faktiskt varit med om det jag med, inte någon fysisk mobbning, utan det har bara varit ord. När jag var liten så hade jag ett väldigt runt ansikte, (som jag även har nu, och jag kommer alltid att ha "Tjocka kinder") jag blev alltså retad/mobbad för att jag hade detta ansikteutseende och jag blev kallad för tjockkind, tjockkind..
Nu i efterhand kan jag bara se tillbaka och se hur jävla patetiskt de var, kom man inte på något bättre en att reta en liten flicka som hade ett runt ansikte , och vilket namn: Tjockkind? Asså allvarligt. 
Men när jag var en liten flicka, runt 6-10 år och killarna som retade/mobbade var iallafall minst 2 år äldre än mig, då var det inte så skoj. 
Jag var ofta ledsen över hur jag såg ut, och hade komplex över mina kinder. Många såg det inte på mig, de tänkte la: "Det är la inte så farligt?"
Men jag tog det rätt hårt, och detta har inte jag sagt till någon förut. 

Men när vi väl flyttade till där vi bor idag, var jag rädd att även där skulle hända samma sak. Så jag började med att äta mindre. Jag åt knappt någon frukost, och jag åt knappt något till middag, även gällde de kvällsmaten..
Jag gick ner otroligt mycket i vikt... Jag ville inte ha "tjocka" kinder helt enkelt..
Men som tur var, gick jag på efterkontroller för min sjukdom jag hade när jag var liten. Och när jag vägde och mätte mig så gick min kurva rakt ner... Min läkare sa till mig på skarpen och berättade innebörden med att sluta äta. Hon sa även till mig : "Vill du hamna på sjukhus engång till när du redan en gång varit nära döden?!"

Det var min väckar klocka! Jag började äta och min vikt ökade och även min kropp började utvecklas. Den kunde ju inte göra de när den inte fick någon näring.


Jag blev aldrig kallad för någonting i min nya skola, alla var snälla och jag har trivts jätte bra från 4:an till studenten! :)
Idag är jag nöjd med mitt ansikte, kinderna är inte lika "tjocka" längre, och jag har fina kindben!


Det jag egentligen vill säga med detta inlägg är att det kan vara det lilla som gör att det blir så stort av de. Tänk på de om ni säger någonting till någon. Det kanske är på skämt, men den personen kanske tar till sig det mer än du hade tänkt.

Kommentera ♥ [0]


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback